Författarens anteckningar om min Motgift-artikel

Motgift publicerade för några dagar sedan en gästinsändare författad av mig. Skrev den under tre tillfällen i december, som på många sätt var en stressfull månad – dock inte det minsta på grund av julen, samt ett fjärde och avslutande tillfälle några dagar innan publiceringen.

När jag skriver, händer det ofta att jag samtidigt kommenterar det jag skriver – kommentarer som inte hamnar med i texten jag arbetar med. Tänkte dock här publicera några ”författarens anteckningar” vad gäller Nietzsche-artikeln på Motgift:

Hade då Nietzsche hållit med om Tredje Rikets begrepp ”Entartete Kunst”? Antagligen till viss del, men sannolikt inte som nationalsocialist. Det betyder dock inte att nihilism skulle råda, att ”allt är tillåtet”, att fulhet ska upphöjas till skönhet och normbrytande till norm – god konst måste vara livsbejakande, vilket givetvis inte betyder att den måste vara ”optimistisk” eller ”gladlynt”, och därmed kan inte det metafysiska, det transcendentala och andliga nonchaleras. Nietzsche skriver i ”Avgudaskymning”, som jag inte har tillhands på svenska för tillfället: ”Courage and freedom of feeling before a powerful enemy, before a sublime calamity, before a problem that arouses dread — this triumphant state is what the tragic artist chooses, what he glorifies.”

God konst skall sätta storslagna känslor i svall, upplevas nästan som en apoteos och vara bokstavligt talat upplyftande, och eftersom etiken inte kan skiljas från estetiken, kan vi citera vad Alf Ahlberg en gång skrev: ”Det är Alpernas höga luft och stora stjärnhimmel över Nietzsches strävan. Hans moral är en moral för de höga bergen, skapad i isig och kall men klar och fri rymd. Den trår mot höjderna, den strävar uppåt – exelsior. Uppåt mot morgonhimlens renhet och oskuld. Men å andra sidan – vem törs säga, att icke Nietzsches framtidsideal stråla av en renhet och höghet, som är långt utöver det vanliga måttet? Vem törs förneka, att han pekat på värden och ideal, som alltid skola lysa som eldstoder på mänsklighetens ökenstig.”

Vad är då problemet med modern/postmodern konst? Jag skulle påstå att det ligger däri att den är, eller slutligen blir nihilistisk. Det börjar med impressioner och expressioner, och kanske för att fler och fler får möjligheten att måla fylls scenen snart av aspirerande målare som i det stora myllret försöker hitta just sitt Sätt att måla, sin egen individuella Stil – och snart urartar det hela i en enda kaotisk, intetsägande palett av ismer, och konsten som det sublima uttrycket för den mänskliga tillvaron, eller som intryck av det gudomliga, tycks drunkna och gå förlorad.

Eller kan någon verkligen påstå sig finna ens ett uns av det sublima i ett verk av exempelvis Matisse, Gleizes eller Picasso? Jag är alltså av den bestämda uppfattningen att det finns urartad konst, ”Entartete Kunst”, men någon fullständig, objektiv lista över sådana verk kan vi förstås aldrig åstadkomma – därtill är vi begränsade av den ofrånkomliga subjektiviteten. Personligen tycker jag exempelvis inte att Vincent van Gogh ska behöva finna sig i att förekomma på en dylik lista, vilket han dock gjorde i 30-talets Tyskland – stackars karln hade inte släppts in i Louvren när han levde, men idag hänger där några av hans verk och är värda stora summor.

 

Kort om arkitekturens metafysik

Etiketter

Akshardham, Arkitektur, Huishan, Metafysik, Tenochtitlán, Wat Rong Khun

Jag kan inte påstå att jag tidigare egentligen varit intresserad av arkitektur. Visst tyckte jag om att titta på och fotografera vackra eller annars speciella byggnader, men detta utan inblandning av några som helst djupare tankar eller känslor. På samma sätt har jag tidigare varit intresserad av historia – jag har läst otaliga böcker, tidskrifter, essäer och artiklar i ämnet – men den har aldrig egentligen berört mig!

I och med mitt nationella uppvaknande och lärlingstid (som ännu pågår) har jag dock börjat se på och läsa historia annorlunda, alltså ur ett (etno)nationalistiskt perspektiv. Och den berör mig – det är som såge jag ett storslaget skådespel regisserat av Ödet, och även om det där finns speciellt unika individer – för att nu ta några sedvanliga exempel: Julius Caesar, Napoleon Bonaparte – som sticker ut ur mängden, så finns där också folkslag, kulturer, civilisationer som så att säga utgör myllan ur vilken de växer fram. Och under myllan tycks det finnas någonting mer, någonting mystärt och onämnbart – Volksgeist, om man så vill.

Likaledes framträder nu arkitekturen för mig i en annan dager – det är inte bara så att jag finner vissa konstruktioner, monument och byggnader estetiskt tilltalande, utan jag känner någonting, någonting andaktsfullt och djupare utöver det rent estetiska synintrycket. Samtidigt märker jag att jag inte erfar samma känslor inför allt som är vackert och skönt. Låt oss ta några exempel på konstruktioner som jag anser vara tilltalande; tilltalande ja, men likväl talar de inte till mig. Jag saknar en djupare, emotionell kontakt till dessa ändå vackra och inte sällan mästerliga arkitektoniska verk:

Den fjärde och även sista bilden, som är en modell av aztekernas huvudstad Tenochtitlán, tog jag med som exempel på arkitektur som verkligen inte tilltalar mig. Visst kan jag där finna en viss skönhet – men samtidigt finns där någonting nästan utomjordiskt främmande som det är svårt att känna någonting för, allra minst släkt- eller frändskap (i brist på bättre ord). Konstruktionen (Wat Rong Khun i Thailand) i första fotografin finner jag oerhört ljuv och på något viss attraktiv (man kan givetvis spekulera i hur mycket bildens komposition, färgton etc. här spelar in), men ändå kan jag inte etablera någon emotionell kontakt med verket. Den andra byggnaden, som är Akshardham i Indien, väcker ingen resonans inombords mig, även om jag s.a.s. ”objektivt” kan se att den ändå är… ja, vacker. Man har utan tvekan ägnat mycken tid åt att finslipa den. Tredje bilden visar en byggnad från den gamla stadsdelen Huishan i staden Wuxi i Kina, och när jag betraktar den lider jag av samma symptom som jag fick beträffande första bilden.

Under dessa månader jag synat och funderat kring allehanda arkitektur, har jag måst konstatera att felet inte ligger i verken. Och inte heller i mig. Saken är att det finns inget fel, utan problemet är att det jag betraktar, i exempelvis de fyra fallen ovanför, inte är en del av mig. Annat är det med följande byggnader, som genast griper tag i och tilltalar mig, ja, de väcker inom mig känslor som jag har svårt att benämna, men ord och begrepp som andaktsfull, själ och metafysik dyker upp i tankarna – det är förfädernas stämmor och de talar ur gångna sekel, ur forna tider, ur antiken och längre ifrån; från det mytiska som finns där på samma sätt som universums bakgrundsbrus.

(Tack till RexGermania på Motgift Forum för att ha riktat min uppmärksamhet på denna fantastiska kyrka!)

(Och tack till Airwalk på samma forum och av samma anledning!)

Ragnar Lodbrok som ledarfigur

OBS! SPOILERVARNING! LÄSES PÅ EGEN RISK!

På Bonnier-ägda TV4 pågår för tillfället säsong två av ”Vikings”, och den tredje säsongen spelas in i detta nu. Serien handlar som bekant som vikingen Ragnar Lodbrok och hans nära och kära och okära, samt deras äventyr nära och fjärran. Och så som det hör till saken, så avfärdas den bryskt av en del, men älskas av andra – och allt däremellan. Min avsikt är inte att här varken recensera eller analysera serien, utan jag försöker fokusera på Ragnar Lodbroks karaktärsdrag och förträfflighet/uselhet som ledare.

I seriens början möter vi jordbrukaren Lodbrok, men inser tämligen snart att han inte ämnar stanna vid sin läst. Han har hört talas om länder västerut, okända riken som också härbärgerar stora rikedomar – och i sin ägo råkar han ha en tingest som sägs underlätta färden dit. Lodbrok är inte typen som nöjer sig med dagdrömmerier, och inom kort har han den motsträvige jarl Haraldssons välsignelse att företa en resa i västerled. Och snart är han tillbaka, med såväl rikedomar som en munk – men är han nöjd?

Nej, och hans filosofi tycks vara ”allt – eller ingenting!”. Dock är det något svårt att fånga Ragnar Lodbroks karaktär, som väl kan beskrivas som mångfasetterad, kanske till och med som en motstridig personlighet. Visst är på sitt sätt ärelysten, men inte makthungrig på samma trista, gråaktiga sätt som jarl Haraldsson, och inte heller på samma nästan vulgära vis som brodern Rollo (som dock kanske bara framstår som ”vulgär” i sin svartsjuka, i skuggan av sin bror). Av en del mystiska visioner att döma känner han sig dock så att säga kallad av ödet; och ofta känns det mest tillfredsställande att se på honom ”sub specie aeternitatis”, från evighetens synvinkel; dvs. att han bara – oegoistiskt (inte det samma som altruistiskt!) – utför den av ödet åt honom ålagda rollen, så att historien kan ha sin gång – så att det skall äga rum, som måste hända! Tänk på begreppet ”Amor fati”, så förstår ni kanske bättre vad jag försöker säga.

Likväl hamnar han i envig med jarl Haraldsson, och kampen slutar som så att Ragnar ärver jarltiteln. Nu har han befäst en position utifrån vilken han med större lätthet kan ”förverkliga sina drömmar” – exakt vad hans plan är, utöver fler resor till de brittiska öarna (och mer, bättre jord åt sitt folk), men han nöjer sig inte likt den liknöjde Haraldsson med att sitta på jarlstolen. Nej, blicken brinner och vi anar att där pågår storslagna visioner. Och Lodbrok behöver knappast beordra sina undersåtar, utan han lyckas ingjuta gnistan i och entusiasmera dom; i mina ögon en riktigt god ledaregenskap, som vi skulle behöva se mer av i våra slocknande nationer.

Ytterligare en bedrift är att han lyckas förena två sinsemellan trätande parter: kung Hårik och jarl Borg, och därmed deras trupper. För att genomföra detta använder han sig av sina visioner, vilkas sanningshalt han redan bekräftat genom sin resa, och snart är en ny, ännu större vikingaflotta på väg västerut. Hårik är dock fortfarande kung och därmed officiellt ledaren, men hans ”primitiva” sätt att tänka och handla samt anpassa sig begränsar hans förmåga att leda, och snart märker vi att det finns, eller uppstår, spänningar mellan honom och Lodbrok. Om detta beror på att Lodbroks ”ärelystnad” inte är mätt, eller på Håriks ogrundade rädsla för en duglig, eventuell rival, lämnas lite åt var och en att tolka och avgöra.

Och eftersom jag redan utfärdat en spoilervarning, så kan vi här skriva rakt ut att det snart är Ragnar Lodbrok, inte Hårik, som är kung. Och här får man nästan känslan av att det är hans undersåtar som Väljer honom till ledare – vilket de väl på sätt och vis gör i och med att de förblir honom lojala – och inte att han ärver titeln i enlighet med gamla traditioner; direktdemokrati av litet mer makabert slag kanske?

Nu har vi nämnt ett antal positiva (ledar)egenskaper som Lodbrok inrymmer: han har visioner, är handlingskraftig, beredd att vandra nya vägar, så pass självsäker att han inte utvecklar paranoida drag – samtidigt som hans undersåtar tycks vara sympatiskt inställda till honom, så att han slipper vråla order och komma med hot om straff. Vi har även nämnt ”ärelystnad”, men jag är osäker på om det är korrekt av mig att använda det begreppet i det här fallet: hans avancemang från jordbrukare till jarl och vidare till kung kanske bara är praktiska, nödvändiga ”saker som måste göras”; och om han är utvald av ödet, så är det ju på sätt och vis så.

Men vid vissa tillfällen visar han också prov på exceptionell grymhet, en brutalitet dragen till överdrift. Jag syftar på avrättningen av jarl Borg och ”ristandet av blodörn” i samband med detta. Samt med vilket ursinne han slår sönder Håriks skalle. Den gemensamma nämnaren för dessa två ”blodtörstiga” handlingar är dock att de båda männen hotat Lodbroks familj; den senare ville uttryckligen utrota alla i vars ådror det flyter Lodbroks blod. Med det i åtanke framstår de två dåden i en mildare, och egentligen förståelig dager. Kan vi egentligen tala om några ”extrema åtgärder” när någon försöker mörda din familj, avtagadaga dina barn?

Så även om man, om man så vill, kan skymta sociopatiska drag i Ragnar Lodbroks karaktär – och med tanke på dagens forskning vad gäller sociopati och i vilka karriärer en sociopat kan ha nytta av sina egenskaper, så kan man väl säga att det i alla fall inte är osannolikt att en verklighetens Lodbrok skulle ha åtminstone vissa sociopatiska drag. En ledare kanske måste ha en ”hänsynslös ådra”, helt enkelt för att kunna besluta om det nödvändiga. Och är man därtill kallad av Ödet…

Här är det kanske passande att avsluta med att citera Ragnar Lodbrok:

”No man can walk through life without things happening to him.”

Nietzsches ståndaktiga ensamhet

Etiketter

Filosofi, Nietzsche, Poesi

”Ich bin wohl nie gebunden
An Raum und flüchtge Stunden,
Bin wie der Aar so frei! …”

”Jag har aldrig varit bunden / till rummet och den flyende stunden, /  som örnen är jag fri!” Så skrev en ung, tonårig Nietzsche i en i grunden lågmäld, kanske något melankolisk dikt från 1859: ”Ohne Heimath” (Utan hem). Dikten andas som sagt en viss melankoli, men samtidigt kan man ana – redan då – en viss, stursk stämma; en orädd stolthet mitt i det eventuellt besvärliga och eländiga: ”ingen skulle våga / att av mig fråga / var mitt hem är”. Och så avslutas den korta dikten med ett rentav upproriskt konstaterande: som örnen är jag fri!

Det är i sig givetvis varken originellt eller, med tanke på versmakarens ålder, särskilt uppseendeväckande: som femtonåring är man – åtminstone i egna ögon – den största, om inte till och med den enda personifikationen av Sturm und Drang, och skriver man inte själv revolterande/revolutionerande vers eller lyrik, så lyssnar man åtminstone på Jim Morrison, Sex Pistols eller både och. Ingenting nytt under solen med andra ord, varken då eller senare.

Hos Nietzsche skulle temat dock återkomma, vilket inte det heller är så osedvanligt – de flesta som skriver har ju sina personliga favoriter gällande tema och begrepp – men bör i det här fallet ägnas större tid än mer eller mindre spontana verk av skrivglada rimsmidare.

I ”Ohne Heimath” kan man möjligtvis finna spår av om inte alienation, så åtminstone en känsla av utanförskap – en känsla som också nämns senare i inaugurationsdikten ”In Basel steh ich unverzagt” (1869). Och, kan man väl säga, just ”unverzagt” skulle komma att utgöra något av en dygd i Nietzsches liv, där ett heroiskt perspektiv intog en betydande plats. Att det perspektivet – i dess speciella, nietzscheanska hänsynslöshet – och idealet kom att svälla till övermänskliga (och enligt vissa: omänskliga) proportioner är kanske tragiskt nödvändigt, i och med att en sådan apoteos (för det är väl ändå – måste vi kanske erkänna – det vi talar om?) måste spränga alla mänskliga gränser; Övermänniskan är egentligen lika odefinierbar, ofattbar och onåbar som någonsin en Gud.

Likväl kan vi inte så enkelt avfärda den som etisk, och för all del estetisk princip. Som levnadsregel må den vara onåbar, rent konkret sagt omöjlig, men trots det kan en ”stor ande” inte låta bli att bejaka den, varför denne andes öde blir en – åtminstone objektifierat sett, s.a.s. sub specie aeternitatis – psykologiskt storslagen tragedi. Ur ett pragmatiskt, måhända småborgerligt perspektiv är detta ideal strunt och den som anammar den – en dumbom! Men det kommer alltid att finnas de, som inte kan se det storslagna i att försöka omfamna en komet, flyga till solen eller – med Nietzsches ord – föda en dansande stjärna.

Det är idealet att ständigt försöka överträffa sig själv, att oavlåtligt sikta mot nya, högre höjder. Att erkänna men inte stå ut med sina egna tillkortakommanden, utan ständigt bränna sig, till aska brinna och återuppstå; att ömsa skinn i syfte att närma sig en omöjlig perfektion. Små andar kan och vill inte förstå detta, och Nietzsches profet varnar – och den varningen gäller för alla tider: ”Ve! Den förkastligaste människans tid kommer, hennes, som inte längre förmår förakta sig själv.” Den som inte förmår förakta sig, är antingen övermänskligt fulländad – som ju dock är en omöjlighet – eller för korkad för att inse sina usla brister. Det betyder givetvis inte att vi ska kräla i självförakt (det hör väl snarare till den ”kristna slavmoral” som Nietzsche opponerar mot), utan ska fungera som sporre för att vi ska förbättra oss. Det är en strikt moral – men vad annat är att förvänta sig från en, som har ett heroiskt perspektiv?

Att anlägga det perspektivet och fullfölja det idealet sker givetvis till ett pris, och exakt hur det priset betalas må vara höljt i dunkel – det är ju egentligen också själva målet, vilket ytterligare stärker den tragiska känslan, vilket framgår i dikten ”Pinie und Blitz” (Tall och blixt) från 1882, som jag här återger i engelsk översättning (försöker kanske på en egen tolkning/översättning vid ett annat tillfälle), av The Nietzsche Channel:

”Over man and animal, I grew too tall;
Now when I speak—no one speaks with me at all.

I grew too high and too lonely —
I wait: on what do I wait only?

Close by, the clouds are sitting:
I wait on the first lightning.”

Här återkommer ensamheten, utanförskapet (tänk på Wilsons ”The Outsider”) i all den lågmälda nedstämdhet som kan vara människans lott, men också den hållfasta, obändiga attityden i form av en inte det minsta svulstiga, men lugna konstaterandet: ”I wait for the first lightning.” Subjektet har gjort sitt val; kom, vad som komma skall – Amor fati!